Gråt, suckar och skratt ger ny bild av medeltidens människor

Gråtande kungar, suckande historieskrivare och en moder som hoppar av glädje avslöjar helt nya sidor av det medeltida samhället. Forskningen om känslouttryck har på senare tid blivit en av de stora trenderna inom medeltidsforskningen. Flera av världens specialister på området samlades i mars 2014 till ett vetenskapligt symposium i Stockholm med stöd från Marcus Wallenbergs Stiftelse för internationellt vetenskapligt samarbete.

– Det var en kraftfull uppslutning av den främsta expertisen, precis det vi hade önskat oss, säger Per Förnegård, docent i franska vid Stockholms universitet.

Fyra utländska forskare hade valts ut som plenartalare för att behandla symposiets ämne ur olika infallsvinklar: Piroska Nagy, Claire Sahlin, Jean-Claude Schmitt och Wim Verbaal.

Den fransk-kanadensiska historikern Piroska Nagy skildrade redan i sin doktorsavhandling (2000) tårarnas historia under medeltiden. Där analyserade Nagy hur gråt, som främst förknippas med sorg eller smärta, inom kristen medeltid kunde förvandlas till uttryck för salighet och för kärleksfull längtan att nå himmelriket, exempelvis hos kungar.

– På vårt symposium bidrog Nagy med en specialskriven alldeles lysande sammanställning av forskningsläget, säger Per Förnegård.

Genom att studera känslor och sinnesstämningar kommer man åt perspektiv som inte går att fånga upp på andra sätt, inflikar Mia Åkestam, konstvetare och vikarierande universitetslektor vid Stockholms universitet.

– Man kommer åt en annan del av historien och samhället, olika sociala strukturer, jämfört med om man bara tittar på den politiska historien, kungaporträtt eller juridiska texter.

Skrattet som vapen

Mest utforskat av känslouttrycken är skratt och humor. Där har den svenske medeltidshistorikern Olle Ferm bidragit med sin studie Abboten, bonden och hölasset: skratt och humor under medeltiden (2002).

– Humorn kunde användas som ett vapen som inte gick att attackera. Som i Bocaccios Decamerone där det slutar med att alla skrattar åt den bedragne äkte mannen. Men de som spelar sprattet kan inte dömas för det. Hade de syndat på riktigt hade de blivit dömda till döden, säger Mia Åkestam.

Vissa texter och bilder innehöll en väldig sprängkraft, och man skämtade inte gärna med kungamakten. Det gick lättare att driva med kyrkan och borgerskapet.

– Humor var ofta ett sätt att uttrycka samhällskritik på ett säkert sätt så att man inte ställdes inför rätta. Det som kan vara svårt för oss idag är att förstå alla anspelningar i ett medeltida material, säger Per Förnegård.

Skratt förknippas ofta med glädje, men kan också vara uttryck för exempelvis hån, rädsla, lättnad eller förlägenhet. Det är just genom att analysera hur och i vilka sammanhang skratt, gråt och andra känslolägen förekommer som det går att närma sig medeltidens människor. Ofta måste man se med nya ögon på källorna.

Ovanligt glädjeuttryck

Ett intressant exempel är Heliga Birgittas uppenbarelser, som polerades i äldre svenska översättningar. Det gäller till exempel Birgittas bild av bebådelsen när jungfru Maria får veta att hon är havande med Guds son. Birgitta skriver att Maria ville ”hoppa av glädje”, vilket tidigare har översatts med att hon ”fröjdade sig storligen”.

Även frånvaron av känslouttryck kan avslöja viktiga saker. Per Förnegård forskar själv om krönikor, historieverk, från 1300-talets Frankrike. En nordfransk översättare har konsekvent tagit bort alla suckande uttryck som ”ack och ve” i sin översättning av en krönika från latin till franska.

– Krönikören hade skrivit på uppdrag av den franske kungen och så fort fransmännen förlorar ett slag förekommer ett ”alas”. Men inte i översättningen. Kanske kände sig översättaren inte riktigt fransk, eller så ville han vara mer neutral i sin historieskrivning. Kanske var det i politiskt syfte som han tvättade texten. Agerandet väcker frågor, säger Per Förnegård.

Viktig grund för framtiden

Tack vare anslaget från Wallenbergstiftelsen kunde arrangörerna även erbjuda deltagarna en exkursion till medeltida kyrkor, Uppsala högar och Riksarkivet. Symposiet blev ett viktigt avstamp för att utveckla medeltidsforskningen i Sverige, konstaterar Gunnel Engwall, tidigare ordförande i styrelsen för Centrum för medeltidsstudier (CMS) vid Stockholms universitet och professor i franska.

– Det har funnits en risk att medeltidsforskningen i Sverige skulle dö ut. Inom fornfranskan till exempel höll man främst på med jakttermer, och intresset mattades av. Men på senare år har forskningen vitaliserats och är enormt aktiv.

Antalet doktorander med medeltidsämnen har ökat och de kurser på avancerad nivå som CMS ger lockar deltagare från olika lärosäten i Sverige.

– Tanken med symposiet var också att ge doktorander och unga svenska forskare möjligheten att träffa ledande internationella forskare och att knyta värdefulla kontakter. Vi kan redan nu se hur olika spontana och informella nätverk bildades som en följd av arrangemanget, säger Gunnel Engwall.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström