Medborgarvetenskapen använder massorna

När forskaren drunknar i enorma mängder data, finns några möjliga lösningar: Man kan filtrera och sortera med hjälp av datorprogram. Eller så använder man folk. Massor av folk. Forskare i Göteborg, Lund och USA går nu på djupet med fenomenet medborgarvetenskap, där hundratusentals amatörer hjälper forskningen framåt.

Nya mätmetoder och digital teknik har gjort det möjligt att samla in kopiösa datamängder. Moderna datorprogram är bra på sortering och analys, men i bland är det inget som slår det mänskliga ögat – eller kreativiteten. Då kan man göra som forskarna i projekten GalaxyZoo och FoldIt. I GalaxyZoo rekryterades flera hundra tusen frivilliga över nätet, och utifrån forskarnas kriterier hjälpte de till att göra miljontals klassificeringar av galaxer. I datorspelet FoldIt viker deltagarna proteinstrukturer efter givna regler och forskarna studerar de molekyler som får högst poäng. En del av dem skapas sedan i laboratorium, och testas i jakt på önskvärda egenskaper för exempelvis nya antibiotika.

Arbetssättet kan kallas citizen science, medborgarvetenskap, eller crowdsourcing, som syftar på att forskaren använder ”folkmassan” som kunskapskälla.

Alla kan vara med

– I medborgarvetenskapen behöver man i regel inte kunna något om det man bidrar till. Alla kan hjälpa – det är bara ett klick bort, brukar det heta, säger Dick Kasperowski.

Han är lektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och ingår i ett forskningsprojekt med anslag från Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse. Målet är att förstå drivkrafterna bakom medborgarvetenskap, och effekterna av forskningsmetoden.

Vid sidan av GalaxyZoo och FoldIt finns fler och äldre exempel på medborgarvetenskap, som ornitologer som rapporterar sina observationer till forskare och hjälper till att kartlägga fåglars flyttmönster.

– Men vad är de här människorna intresserade av? Att bidra till vetenskapen, till mänsklighetens framtid? Eller handlar det om estetik, att de till exempel tycker om att titta på vackra astronomiska bilder? Eller är det ett slags hobby, där man får ingå i ett sammanhang med andra människor?

Den som frågar är vetenskapsteoretikern Christopher Kullenberg, en av Dick Kasperowskis kollegor i projektet.

Arbetar med existerande grupper

Framgångsrik medborgarvetenskap verkar oftast dra nytta av någon etablerad gemenskap. Ornitologer är en subkultur med tydlig identitet, och även astronomin har en stark amatörtradition. Några proteinvikande intresseföreningar finns det knappast, men FoldIt knyter ändå an till en gigantisk subkultur – datorspelarna.

Dick Kasperowski:
– I policydokument från EU är citizen science inskrivet nu, med enorma förväntningar. De som skrivit om det anser att det finns en naturlig motivation hos människor att vilja hjälpa vetenskapen…

– … men det tror inte vi på, fyller Christopher Kullenberg i.

Vetenskapen ger ju ingenting tillbaka, menar de två forskarna. Det måste finnas andra incitament, andra belöningar. Särskilt eftersom de som deltar ofta reduceras till nästan ingenting alls. De får ofta inget erkännande när forskaren till sist publicerar sina resultat. Egentligen är de inte mycket mer än ett par ögon plus en förmåga att klassificera bilder eller föremål.

– Det här är intressant ur ett medborgarperspektiv. Vem räknas egentligen som en vetenskaplig medborgare? frågar Dick Kasperowski.

Ju mindre makt användaren får, desto större blir viljan att bryta sig loss, att sätta sin egen prägel, och att skapa en gemensam identitet med andra användare, tror Göteborgsforskarna. Det ingår i deras projekt att intervjua personer som bidragit till medborgarvetenskap, att studera deras kommunikation i sociala medier och att träffa dem på möten som exempelvis GalaxyZoo-deltagarna ordnar på puben.

Effekter på vetenskapen

Upplevelse och drivkrafter är projektets ena sida. Den andra handlar om hur den vetenskapliga kvaliteten påverkas. Forskargruppen har börjat med att inventera hur många projekt som bygger på den här typen av medborgardata. Det är inte så lätt, eftersom det inte alltid redovisas vid den vetenskapliga publiceringen.

Nästa steg är att försöka analysera vilka typer av resultat projekten ger. Dessutom vill forskarna granska mer komplicerade frågor: Hur säker kan man vara på att slutresultatet blir rätt, om amatörer har stått för en stor del av arbetet? Krävs det en ny sorts kollegial granskning, kanske mer tvärvetenskaplig?

– Vi kommer att prata med forskare om vilka problem de hoppas att medborgarna ska lösa, varför de väljer just den här metoden, och hur de gör för att kunna lita på deltagarna. Och så ska vi skicka ut en enkät till redaktörer för vetenskapliga tidskrifter. Ingen har frågat dem förut hur de tänker kring de här frågorna, säger Dick Kasperowski.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström