Stiftelsens grundande

Knut Wallenberg (1853-1938) var bankman, politiker och filantrop. Efter officersutbildning vid Sjökrigsskolan invaldes K. A. Wallenberg i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank 1874. Vid faderns död 1886 utsågs han till bankens VD.

Under sin tid i bankens ledning arbetade K. A. Wallenberg för bankens konsolidering efter krisåren 1878–79 och byggde upp ett omfattande internationellt kontaktnät. Han avgick som VD 1911 och var sedan styrelseordförande fram till sin död 1938, med undantag för åren 1914–1917 då han var Sveriges utrikesminister.


År 1917 var något av ett annus horribilis för Knut Agathon Wallenberg. Han hade blivit utrikesminister på våren 1914 i en icke-parlamentarisk regering med landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld som statsminister. Tanken var att den snabbt skulle lösa en politiskt knivig fråga kring landets försvar. På hösten bröt kriget ut och regeringen blev tvungen att stanna under tre konfliktfyllda år. Knut blev, som han själv uttryckte det, sittande med ”tvångströjan på”. Krigsåren var påfrestande och efter tre år tvingades regeringen bort utan att Knut hade fått med sig regeringen i den stora knäckfrågan: att sluta ett handelsavtal med Storbritannien. Han kände sig sviken av sina kolleger och av högerpartiets ledare Arvid Lindman. Dessutom blev han på hösten 1917 i internationell och svensk press anklagad för pinsamma fadäser inom UD under kriget.

Knut Wallenberg var inne på sitt sextiofemte år och helt enkelt utarbetad. På hösten 1917 blev han sängliggande i närmare en månad, febrig och med svåra gallbesvär. Själv satte han sin sjukdom i samband med pressen under utrikesministertiden, tvånget att svälja motgångar och behärska sina känslor. Tanken på att bilda en stiftelse hade funnits förut, men nu kände han att det var hög tid att tänka på vad som skulle ske när han och hans Alice var borta; några barn hade de inte.

Vid denna tid var Knut Wallenberg en rik man, en av de rikaste i landet. Han hade i ett kvartssekel, mellan 1886 och 1911, varit chef för Stockholms Enskilda Bank och mycket aktiv i de många projekt som familjen Wallenberg och kretsen kring banken drev under dessa år. Han hade ärvt företagartraditionen från sin far André Oscar, liksom positionen i banken, men man kan inte säga att han hade ärvt sin förmögenhet. Han hade fem bröder, men han var i särklass rikast av dem alla, och sin rikedom hade han skapat själv.

Med språkkunskaper, analysförmåga och en god portion djärvhet hade han etablerat sig som en av de stora organisatörerna av kapitalimport till Sverige i slutet av 1800-talet. Det var framför allt de goda kontakterna med franska banker som blev nyckeln till de vinstgivande affärerna. Dessutom hade han fungerat som storspelare under den industriella omvandlingen och i exploateringen av naturresurser i både Sverige och Norge kring sekelskiftet. Han hade gjort stora satsningar för att bygga upp skogsindustrier, gruvor och kraftverk.

Det fanns andra djärva företagare under dessa år, men de flesta av Knuts konkurrenter hade försvunnit när uppfinningarna slog fel och spekulationerna gick över styr. Han själv däremot hade sett sin förmögenhet växa, särskilt i form av ägarandelar i sin egen alltmer lönsamma bank. Genom att köpa allt fler lotter, som ägarandelarna då kallades, i banken hade han cementerat den som en familjebank, något som den skulle förbli fram till den upphörde 1971. Men nu, 1917, hade brodern Marcus hand om banken och Knut var satt på undantag.

Delvis på grund av att Knut Wallenberg hade blivit mer känd under krigsåren ökade strömmen av ”tiggarbrev” alltmer vid denna tid. Som de flesta andra förmögna personer brukade han stödja både behövande människor och allmänna inrättningar med bidrag och donationer, men prövning måste ske, beslut tas och svar levereras. Det blev en allt tyngre börda och han kunde beklaga sig: ”… framställningarna om bidrag till ditt och datt faller över en som ett stritt höstregn som intet paraply kan skydda för. Jag är betänkt att redan nu skänka bort större delen av min förmögenhet för att sedan kunna få vara i fred och säga blankt nej åt alla håll.” Tillkomsten av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse var alltså delvis ett defensivt drag i trötthetens tecken. Men snart skulle det visa sig bli inledningen till en ny och aktiv period i Knut Wallenbergs liv. I två decennier skulle han med liv och lust ägna sig åt sin stiftelse. Detta arbete skulle ge mening och ny glädje åt hans liv. Eller, som han uttryckte saken i ett brev till kronprins Gustaf Adolf, när hans stiftelse 1937 donerat pengar till en egen byggnad åt Svenska Institutet i Rom: ”Det är kanske egoistiskt att giva medan man lever men roligt är det.”

Text Professor Ulf Olsson