Wallenberg Academy Fellows

Studerar urfolks hälsa

Den som föds inom något av världens urfolk lever ofta ett betydligt kortare liv än den som föds i det dominerande storsamhället. Men det gäller inte den samiska befolkningen i Sverige. Här har samer och icke-samer lika lång medellivslängd.

Som Wallenberg Academy Fellow studerar Per Axelsson vilka krafter som historiskt har påverkat urfolks hälsa.

Urfolkshälsa är ett relativt nytt forskningsfält där mycket fortfarande är outforskat. I ett samarbete med forskare i Australien och Nya Zeeland undersöker Per Axelsson vid Umeå universitet den historiska hälsoutvecklingen bland urfolk i de tre länderna. I sin studie söker han svar på varför vissa urfolk klarat hälsan bättre än andra.

När Per Axelsson startade sin forskarkarriär studerade han poliosjukdomens härjningar i Sverige från 1880 fram till 1960-talet. Ett uppskattat ämne som gav varma applåder när han föreläste i olika sammanhang. Att forska om det som rör samiska frågor är något helt annat.

Politiskt laddat

– Det samiska uppfattas som mycket mer politiskt laddat. Många människor har starka åsikter, trots att de inte alltid har några större kunskaper. Då känns det extra angeläget att kunna förmedla kunskap som bygger på forskning, säger Per Axelsson.

Det var i mitten av år 2000 som Per Axelsson första gången blev inbjuden att vara med och forma ett projekt om kolonisation och hälsa, som skulle bedrivas vid Vaartoe, Centrum för samisk forskning, vid Umeå universitet.

I den studien använde forskarna sig av en demografisk databas som rymmer data om till exempel människors ålder, kön, yrke, religion och etnicitet. Information som prästerna förr i tiden skrev ner i kyrkoböcker och som nu har förts över till en databas. I Sverige finns den här typen av information om befolkningen från mitten av 1700-talet.

– Det är ovanligt att man kan följa befolkningsutvecklingen så långt tillbaka i ett land. Med hjälp av den här databasen kan man se att majoriteten av människorna i norra Norrlands inland var samer på 1700-talet.

Stora skillnader

Under 2011 tillbringade Per Axelsson ett år vid University of Melbourne i Australien som gästforskare Då väcktes idén om att i en studie jämföra den historiska hälsoutvecklingen hos tre urfolk i tre länder; samerna i Sverige, aboriginerna i Australien och maorierna i Nya Zeeland.

– Redan då insåg jag att skillnaderna var stora och att historia hade en viktig roll att förklara varför det blivit så här

Även om det finns en diskussion runt metoden så visar data från 2011 att den som är född i en aboriginfamilj i Australien förväntas leva drygt tio år kortare än den som är icke-aborigin, trots att Australien som helhet har längre medellivslängd än till exempel Sverige. Den som är maori väntas leva sju år kortare än en icke-maori i Nya Zeeland.

”Jag känner mig hedrad över att Stiftelsen vill satsa på mig och inte minst att de ser mitt forskningsområde som viktigt. Det stödet känns skönt!”

Data från början av 2000-talet visar att det i norra Sverige inte fanns någon större skillnad när det gäller medellivslängd bland samer och bland icke-samer. Däremot så skiljer det när det gäller dödsorsaker, där exempelvis olyckor tycks vanligare i den samiska befolkningen.

Per Axelsson poängterar dock att det kan vara svårt att mäta hälsa.

– Ett folks medellivslängd säger ju inte något om hur människor mår, utan enbart om hur länge de lever. Självmord, i synnerhet bland unga samer, har på senare tid blivit ett alarmerande problem. Det är det också bland urfolk världen över. Inom urfolkshälsofältet länkas självmordsproblematiken till erfarenheterna av kolonisationen som ett historiskt trauma.

Kolonisationens påverkan

I 1800-talets Sverige var situationen mer lik den som finns i Australien idag. Då var medellivslängden hos den samiska befolkningen avsevärt kortare än hos icke-samer. Frågan är vad som hänt på vägen? Per Axelsson vill undersöka vilka faktorer som lett fram till att samerna i Sverige nu i stort sett har samma hälsostatus som majoritetsbefolkningen och varför utvecklingen sett annorlunda ut i Nya Zeeland och Australien.

– Vi vet att roten till ett urfolks hälsoproblem ligger i den kolonisation de varit utsatta för – och fortfarande utsätts för. Många tänker nog på kolonisationen som en historisk företeelse, men det gör inte jag. Den har möjligen en början men inget självklart slut. Kolonisation är så mycket mer än att människor flyttar in och tar över ett landområde. Det handlar också om hur en järnväg dras, att en gruva öppnas eller hur ett sjukvårdssystem byggs upp.

Per Axelsson pekar på att rasbiologi var starkt förekommande i alla tre länderna och att Sverige var i framkant när man 1922 var först i världen med ett statligt institut i rasbiologi. Inom rasbiologin var den vite mannen den starka överlevaren och urfolken de svaga som skulle dö ut. I Australien så sattes aboriginerna i reservat och fick betydligt sämre möjligheter till vård och omsorg. I Sverige verkar, trots allt, hälso- och sjukvårdsväsendet ha omfattat alla som bodde i landet.

– Vi tror att vi genom att jämföra de här tre länderna under lång tid ska kunna visa vad kolonisationen faktiskt har inneburit historiskt för urfolks hälsa.

Intresset för studien är stort från forskarna i Nya Zeeland och Australien, och ett omfattande arbete med att samla in material i de tre länderna har påbörjats.

– Kanske kan vi dra lärdomar och se vad som fungerat och vad som inte fungerat och kanske har andra länder något att lära av hur utvecklingen sett ut i Sverige, säger Per Axelsson.

Text Anette Olofsson
Bild Magnus Bergström