Wallenberg Academy Fellows

Nya idéer om plack kan ge fungerande demensmedicin

Länge har forskare trott att Alzheimers sjukdom beror på plack i hjärnan. Så varför hjälper det inte att ta bort placken? Henrik Zetterberg tror att man varit på fel spår – och att han kan ha hittat det rätta.

Demenssjukdomen Alzheimers kommer ofta långsamt smygande. Det kan börja med glömska, den drabbade får svårt att bedöma tid och förstå sammanhang. Efter hand kan demensen bli så svår att den sjuka inte ens känner igen sina anhöriga.

Tre saker sker i hjärnan hos den som har Alzheimers. Nervceller dör och ett protein med namnet betaamyloid bildar plack, klumpar på nervcellerna, samt ett annat protein bildar ett slags fibrer kallade neurofibriller inuti nervcellerna, som därefter dör.

De flesta forskare har trott att det är placken som leder till sjukdom, och att neurofibrillerna är en effekt av placken. Därför har man försökt att utveckla läkemedel som löser upp placken.

– Laboratoriemöss med Alzheimers kan man bota framgångsrikt genom att ta bort placken. De får bättre minne och hittar bättre i labyrinter. Men när man provat på människa har det inte fungerat alls. Proteinklumparna minskar, men sjukdomen förvärras i alla fall, säger Henrik Zetterberg som är överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och professor vid Göteborgs universitet.

Samtidigt har obduktioner visat att en del människor som aldrig visat tecken på Alzheimers sjukdom ändå har haft plack i hjärnan. Hur är det möjligt?

Tror att placken förändras

Henrik Zetterbergs forskargrupp har visat att placken i människohjärnan bildas mycket långsamt. Det kan ta upp till femton år innan de första symtomen kommer. Hans hypotes är att sjukdomen beror på att placken förändras över tid, så att toxiska former av betaamyloid uppstår. Det kan vara så att det är det giftiga proteinet som leder till sjukdom, genom att dels döda nervceller dels aktivera immunceller i hjärnan, vilket leder till en skadlig inflammation. Om det här stämmer, hade de obducerade personerna helt enkelt inte hunnit ha placken tillräckligt länge – om de fått leva, hade de utvecklat sjukdomen.

Den här hypotesen skulle också förklara varför det inte hjälper att lösa upp placken med medicin: Inflammationen består, och kanske till och med förvärras av att placken luckras upp.

– Det anslag jag får som Wallenberg Academy Fellow vill vi använda till att detaljstudera plack hos människor som utvecklat demens. Vi kommer att jämföra dem med plack från människor som inte hann få demens, och se vilka skillnader vi hittar, säger Henrik Zetterberg.

Bättre diagnoser och läkemedel

Hans förhoppning är att kunna identifiera toxiska varianter av betaamyloid. Hjärnvävnaden som ska undersökas kommer från flera olika biobanker, bland annat en i London.

Forskarna ska studera nervcellsskador omkring placken, och om immunceller nära placken verkar vara aktiva. Målet är att utveckla bättre diagnostiska tester för Alzheimers, och förstås att få en större förståelse för sjukdomsprocessen vilket kan lägga grunden för fungerande läkemedel. Kanske bör de riktas mot immuncellerna istället för placken.

– I de fall där man upptäcker placken mycket tidigt skulle jag gärna se att man behandlar bort dem. Och om man lyckas ta fram ett vaccin som kan användas innan symtomen uppstår så vore det en fantastisk insats för åldrande människor. Men i senare faser av Alzheimers tror jag att man ska röra placken så lite som möjligt för att inte riskera att öka inflammationen ännu mer, säger Henrik Zetterberg.

Hans forskning handlar till stor del om så kallade biomarkörer: kroppsegna ämnen som kan användas som indikatorer på hur en sjukdom utvecklas, och hur behandlingar fungerar. Ofta handlar det om att ett visst protein ökar eller minskar i blodet eller i ryggmärgsvätskan. Biomarkörer finns för många sjukdomar, men Henrik Zetterberg arbetar specifikt med att finna markörer för hjärnskador, och utveckla sätt att mäta markörerna. Mätningarna kan användas både vid så kallade neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers, och vid skador som följer av slag mot huvudet. Flera av hans studier har fokuserat på idrotter som boxning, ishockey och fotboll.

”Att bli utsedd till Wallenberg Academy Fellow är väldigt roligt. Det är ett anslag utöver de vanliga anslagen, vilket betyder att vi vågar satsa på de här toxicitetsförsöken som är ganska svåra.”

Känner ansvar för de drabbade

Han berättar om alla sina olika projekt och studier med samma energi och entusiasm. Forskning har intresserat honom ända sedan gymnasiet.

– Jag valde läkarprogrammet för att jag ville bli forskare. Det är så himla spännande! Att designa ett experiment för att testa en hypotes är hejdlöst roligt. Men jag har blivit lite extra engagerad i just Alzheimers-fältet, säger Henrik Zetterberg.

Han är ofta ute och föreläser för patient- och anhörigföreningar och vet att många har hoppats på det stora genombrottet i tio års tid eller mer.

– Det känns som att vi har lovat… det har vi ju inte. Men många forskare har redan sagt att om fem eller tio år har vi nog bättre grepp om det här. På något sätt börjar jag känna ett ansvar. Det hade varit fantastiskt att finnas med som en liten del i genombrottet när det kommer.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström