Wallenberg Academy Fellows

Kvinnor i diplomatin krockar med manliga normer

Länge befolkades den diplomatiska världen enbart av män. Nu tillsätts allt fler kvinnliga ambassadörer. Vilka könsnormer styr diplomatin, och hur påverkar det kvinnorna? Det vill Ann Towns, Wallenberg Academy Fellow vid Göteborgs universitet, ta reda på.

Du närmar dig en grupp diplomatkollegor som står på en mottagning med varsin drink, och ser hur de sluter sig samman med ryggen mot dig för att få fortsätta samtalet ifred. Det händer inte bara en gång, utan flera. Det är då det blir tydligt för dig att du inte bara är ambassadör utan kvinnlig ambassadör.

Situationen har beskrivits av en norsk diplomat, och hon är inte ensam om den sortens upplevelser.

Under hela 1800-talet var det bara män som tilläts arbeta i parlament, statliga verk och myndigheter, men under 1900-talet öppnades alltfler dörrar för kvinnor. Diplomatin förblev ett undantag. Först på 1990-talet förändrades läget på allvar. År 2000–2010 ökade andelen kvinnor bland Sveriges ambassadörer från 14 till 35 procent.

– Många vill säkert tänka att diplomatin är könsneutral, diplomaten en professionell figur. Men om diplomater alltid varit män så får figuren manliga drag. Till exempel har det alltid ingått i diplomati att representera i hemmet, i en miljö där män kan tala förtroligt med varandra, säger Ann Towns.

Vad händer då om kvinnor tar plats i de miljöerna? Genom intervjuer med diplomater och genom egna observationer vill Ann Towns undersöka om det kvinnliga skaver mot diplomatrollen och hur kvinnorna hanterar det.

"Som Wallenberg Academy Fellow får man alla möjligheter att utföra sitt projekt under ideala omständigheter, man får ett andrum på fem år. I Sverige är det annars en ständig jakt på pengar där man inte vågar vara risktagande. Det här anslaget betyder att jag kan ta ut svängarna, prova nya metoder och på så vis bli en bättre forskare.”

Känslomässiga band till könsrollen

Tidigare forskning visar att könsmönster ofta återskapas när kvinnor tar plats i mansdominerade institutioner. Både män och kvinnor bidrar till det, kanske delvis för att många har en stark känslomässig bindning till sin könsroll. Den känslan är en av de saker Ann Towns vill utforska, men hon räknar med att det blir svårt. Hon behöver ställa indirekta frågor och tolka svaren. Även i observationerna blir hennes tolkning avgörande.

– Man behöver hela tiden ställa motfrågor till sig själv: Varför skulle just min tolkning av den här situationen vara den rimligaste? Samtidigt ska man vara rakryggad inför detta: tolkning har en stor roll i vetenskapen. Ibland tror man att bara för att vissa saker går att mäta med siffror, så är de inte en tolkningsfråga för forskaren – men så är det inte.

Avvikande situationer avslöjar mönster

Till att börja med ska Ann Towns göra intervjuer och observationer i Stockholm och i Washington.

– Jag planerar att intervjua väldigt många personer. Jag vill fortsätta tills jag känner att varje ny intervju ger svar som känns bekanta.

Hon kommer att prata med både kvinnor och män, men fokus ligger på kvinnornas upplevelse. Flera kvinnliga diplomater har vittnat om hur de behandlas annorlunda än manliga kollegor, som den norska diplomaten på mottagningen, eller USA:s Condoleezza Rice. Hon har vid flera tillfällen fått kommentarer om sina ben, och vid ett tillfälle lämnade en manlig kollega förhandlingsbordet för att han inte ansåg sig kunna sitta mittemot en kvinna.

– Ett sätt att hitta situationer som är normbrytande är att fråga kvinnorna om de någonsin upplevt något som liknar detta. Det kanske inte har hänt så många gånger, men en avvikande situation kan säga mycket om hur normen ser ut.

Hoppas på praktiska resultat

Genusaspekter på diplomati är ett helt outforskat område, och Ann Towns hoppas att hennes arbete ska bli till nytta för exempelvis FN och svenska UD, två organisationer som redan arbetar målinriktat på att rekrytera fler kvinnor.

– Jag tror att jag är ganska bra på att ta komplicerade teoretiska tolkningar och förklara dem på ett enklare och engagerande sätt. När människor läser min forskning brukar de antingen säga att det är det bästa de läst, eller att det absolut inte går att publicera. De älskar det eller hatar det.

Ett mindre tungt sätt att arbeta med rättigheter

Innan Ann Towns blev forskare arbetade hon med mänskliga rättigheter, först i Peru, sedan för en organisation i Stockholm som var aktiv i El Salvador och Colombia. Arbetet handlade om tortyr, avrättningar och försvinnanden. Det var känslomässigt väldigt tungt.

– Efter en tid kände jag att jag inte kunde fortsätta. Jag engagerade mig för mycket. Det enda sättet att orka hade varit att tvinga mig att bli en hård människa.

Forskningen blev hennes sätt att fortsätta arbeta med samma frågor, men lite mer utifrån. Hon inledde en forskarutbildning vid University of Minnesota och har sedan dess koncentrerat sig på frågor om makt, hierarkier och rättigheter.

– Att jobba etnografiskt, med fältarbete och observationer, är fortfarande ovanligt inom internationell politik. Jag anser att det är jätteviktigt att det görs, och det här projektet ger mig möjlighet till det. För att kunna arbeta så behövde jag finansiering för en lång period, som jag nu fått från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. För min del betyder det allt.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström samt TT