Wallenberg Academy Fellows

Han städar upp i ekonomernas metoder

Mängden data om allt från produktion och konsumtion till medborgarnas hälsa ökar explosionsartat. Det är en guldgruva för nationalekonomer – men analysmetoderna håller inte alltid måttet. Det vill Joakim Westerlund ändra på.

Varje år samlar forskare och myndigheter världen runt mängder av information om hur individer och företag beter sig och hur ekonomin utvecklas. På bland annat centralbankerna analyseras de data som samlas in. Målet är ofta att göra prognoser: Vart är vi på väg? Om den här faktorn förändras, vad får det för effekter?

– I prognosmodellerna finns ett helt gäng samband som man tror håller, men det gör de inte alltid, konstaterar Joakim Westerlund, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet.

Han förklarar att ett av de största problemen är att ”datan trendar”. Med det menar han att det mesta har en tendens att gå åt samma håll; uppåt. Om man har två tidsserier, alltså kurvor som visar hur två saker har förändrats, så duger det inte att ta för givet ett samband bara för att kurvorna ser lika ut. Och om vedertagna samband inte håller så faller även de prognoser och annat som bygger på dem.

Lätt att se samband som inte finns

2009–2011 var Joakim Westerlund professor i ekonometri vid Göteborgs universitet. Ekonometri är den del av nationalekonomin som fokuserar på matematiska och statistiska modeller av ekonomiska frågor. Vid en introduktionsföreläsning i Göteborg visade han upp två tidsserier med mycket likartad form, och frågade åhörarna om de trodde att det fanns ett samband. Jo, det trodde de. Då berättade han att den ena kurvan visade försäljningen av vin i Göteborg, den andra visade antalet professorer vid Göteborgs universitet.

– De såg starkt relaterade ut bara för att de rörde sig åt samma håll. En tidsserie över antalet sålda toalettstolar den perioden ser förmodligen likadan ut.

Metoder för att undersöka om det finns ett orsakssamband mellan två dataserier är en av de saker som Joakim Westerlund vill förbättra. Det är inte helt ovanligt att dagens analyser bygger på antaganden som känns rimliga, men som inte har testats. Eller att testerna av data inte är utvecklade på ett vetenskapligt hållbart sätt.

Metoder går inte alltid att överföra

”Paneldata” kallar ekonometriforskare en samling data insamlade vid flera olika tillfällen för flera individer eller företag. En ”panel” består alltså av flera tidsserier – med en tendens att trenda. Om det är svårt att se samband i enstaka tidsserier, blir det ännu svårare när man tittar på flera på en gång, konstaterar Joakim Westerlund. I dag görs mängder av analyser av sådana paneler, av varierande kvalitet.

– Något som matematiskt fungerar att göra med en tidsserie fungerar kanske inte alls i panelfallet. Det kan ge helt missvisande resultat, utan att det märks. Det är inte så att jag brukar titta på tillämpad forskning och se att de kommit fram till en konstig slutsats. Men jag upptäcker när jag själv försöker använda teorin att den inte stämmer.

Det låter oroväckande, men Joakim Westerlund verkar inte så bekymrad. Han bara konstaterar att det finns utrymme för förbättringar.

– Jag tycker det är rimligt att forskare ofta litar på att någon annans resultat är riktiga och går att bygga vidare på. Man måste inte uppfinna hjulet varje gång. Om det går galet ibland så må det vara hänt – då får man revidera sedan. Det är så forskningen går framåt.

Forskning som inte kan misslyckas

Joakim Westerlund arbetar baklänges med problemet. Han tar de argument som används i dagens forskning och benar upp dem, spårar dem tillbaka till teorin, och testar matematiskt om metoderna fungerar på paneldata, exempelvis när mängderna eller värdena blir extrema. Det är inte de praktiska resultaten och analyserna han arbetar med, utan matematiken. Det är strängt taget ett forskningsprojekt som inte kan misslyckas.

– Så är det bara. Jag har ju inte påstått att jag ska bota cancer. Det jag säger är att jag ska analysera de brister som finns och om möjligt föreslå lösningar. Och jag har rätt bra koll på vad som behöver göras, det är bara en fråga om att ha tid att tröska igenom allt.

Svårt är bra

Den tiden får han nu, som Wallenberg Academy Fellow. Han pratar med stor entusiasm om minskad undervisningstid, ”det kommer som en skänk från ovan”, och att kunna sitta fördjupad i ett specifikt problem i flera dagar.

”Som Wallenberg Academy Fellow får jag en lagom undervisningsbörda, och så har jag kunnat anställa en postdoktor som håller på med samma ämne. Men den mest oväntade behållningen är nätverkandet. Det är otroligt intressant att lyssna på vad andra Fellows gör!”

– I min förra tjänst, i Melbourne, hade jag nästan ingen undervisning alls och det kändes hur mycket bättre forskningen blev. Nu kommer jag att ha en kurs per år, det är bra. Det känns lite nyttigt. Och så kan jag ha fingret på pulsen, känna vilka studenter som kommer att bli duktiga nog för forskarutbildningen.

I dag har han två postdoktorer på avdelningen som arbetar med samma frågor som han själv. Det är också en stor förändring för en forskare som alltid jobbat ensam. Med ökad tid och resurser behöver han inte välja bort svåra frågeställningar.

– Nu tycker jag det är jättebra att något är svårt. Då vet jag att det kommer att leda till något bra i slutet, säger Joakim Westerlund.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström