Wallenberg Clinical Scholars

Han går på djupet med blodkropparnas yta

I den svenska sjukvården används närmare en halv miljon påsar donerat blod om året. Vid varje transfusion måste givare och mottagare passa ihop. Främst enligt det så kallade ABO-systemet, men det finns också en mängd andra blodgrupper. Martin L. Olssons forskning ska göra matchningen bättre och blodet säkrare för patienterna. Som Wallenberg Clinical Scholar ska han dessutom studera röda blodkroppars roll vid infektioner och blodproppsbildning.

Så länge Martin L. Olsson kan minnas har han varit fascinerad av immunförsvaret. I gymnasiet skrev han uppsatser om immunologi, och läkarutbildningen var ett självklart val. Redan andra terminen började han forska, och året efter det fick han sommarjobb på blodcentralen.

– Det var ju ännu roligare. Immunologi i praktiken! Så på det viset hamnade jag på det här spåret, säger Martin L. Olsson som i dag är överläkare i Lund, och professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet.

Immunförsvarets attack kan leda till döden

Transfusionsmedicin handlar om att förstå kroppens reaktioner när organ flyttas mellan människor – blod och stamceller räknas som flytande organ. Målet är att göra matchningen så bra och säker som möjligt, för att minimera risken för att mottagarens immunförsvar stöter bort eller förstör materialet.

Immunförsvaret reagerar på molekyler som sitter på cellernas yta. Vid transfusion handlar det om de röda blodkropparnas yta, som bär en mängd proteiner och kolhydrater som skiljer sig åt mellan människor. Om en patient får blod från någon som har andra ytstrukturer än den själv, så kan immunförsvaret angripa blodkropparna. Det kan ge frossa och feber. Urinen kan färgas röd för att de nytillförda blodkropparna går sönder och det syrebärande ämnet hemoglobin läcker ut, vilket också kan skada njurarna.

I värsta fall blir reaktionen mycket kraftig. ”Immunologisk storm” kallas det när immunförsvaret löper amok och förstör inte bara givarens blodkroppar, utan också de egna. Patienten riskerar att dö.

Världens första gen-chip för blodgrupper utvecklat i Lund

Alla blodgrupper bestäms av generna. Gener står alltid mall för proteiner, men även kolhydraterna på blodkropparnas yta är ett resultat av bärarens gener. Vissa gener kodar nämligen för enzymer (också en typ av proteiner) som i sin tur tillverkar kolhydraterna.

Av de blodgruppsstyrande gener som hittills är kända har flera upptäckts i Lund. I ett EU-projekt har dessutom Martin L. Olsson och hans kollegor konstruerat ett mikrochip som doppas i DNA och snabbt kan bestämma givarens eller patientens blodgrupper genom att ge svar på vilka genvarianter som finns i provet. En dator räknar sedan ut vilken givare som är mest lämplig för patienten.

Chipet var det första i sitt slag i världen för kliniskt bruk. Nu finns flera efterföljare. Men än så länge är det bara vissa patienter som testas, främst de som har kroniska sjukdomar som gör att de behöver transfusioner ofta. För andra patienter görs enklare tester där lite givarblod blandas med lite av mottagarens, och studeras i laboratoriet.

Martin L. Olsson arbetar ungefär 70 procent av sin tid vid universitetet med forskning och undervisning, och 30 procent på kliniken. Ibland träffar han människor, som han säger; patienter eller blodgivare.

– Men annars är jag labb-läkare. Patienten finns oftast i provröret för mig.

”Som Wallenberg Clinical Scholar kan jag göra något helt annorlunda. Jag vågar tänka ännu mer utanför boxen än vad jag brukar. Jag hade nog inte haft ekonomiskt mod att attackera ett så stort problem utan att veta att jag har en rimligt säker och långsiktig finansiering ovanpå mina andra anslag. Stiftelsen vet att det här är ett högriskprojekt, men potentialen är grym.”

Tre forskningsspår kring blodkropparnas yta

Som Wallenberg Clinical Scholar ska han utforska tre spår. För det första ska han fortsätta att söka nya ytstrukturer och deras gener. För det andra ska han studera blodgruppernas betydelse för infektioner. Malariaparasiter och HIV är två exempel på angripare som tar sig in i blodcellerna och är beroende av ytstrukturer som blodgrupperna. Om forskarna kan lista ut vilka strukturer som fungerar som dockningsstation för olika organismer, kan det vara ett första steg mot läkemedel eller vaccin.

Det tredje forskningsspåret är det svåraste. Det handlar om kroppens förmåga att få blod att koagulera – något som är livsnödvändigt vid blödning, men livsfarligt om det bildas proppar vid fel tid och plats. I dag anses främst två av blodets komponenter spela roll i den processen: blodplättarna och ämnen i plasman som kallas koagulationsfaktorer. Men Martin L. Olsson har länge tänkt att de röda blodkropparna också borde ha en funktion, mer än att bara passivt fastna i proppen. Inte minst eftersom de är så många; de utgör 85 procent av människans celler.

– Det finns hundra röda blodkroppar för varje blodplätt, och tusen röda blodkroppar för varje vit. Jag kan inte se hur evolutionen skulle ha gett oss så många röda blodkroppar utan att de också fått en roll i något så livsnödvändigt som att stoppa blödningar.

Det finns några studier som antyder att han kan ha rätt. Bland annat har försök på möss och människor visat att ett visst ämne i blodet som hjälper det att koagulera, dessutom får just röda blodkroppar att stanna kvar i blodproppen. Men mycket lite är känt om detta, och det är ett svårt och riskfyllt projekt. Just där ligger poängen med att driva det med hjälp av det nya anslaget.

– Det är inte helt lätt att finansiera klinisk forskning inom det här området. I blodproppsprojektet kan jag inte räkna med att leverera svar inom ett par, tre år, som man ofta måste med vanliga anslag. Men jag tror att det finns något viktigt här. Nu vågar jag lägga kraft på det.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström