Wallenberg Academy Fellows

Bindningarna gör bakterien aggressiv

Vad skiljer bakterier som ger allvarliga sjukdomar från dem som inte gör det? Det ska Johan Malmström försöka ta reda på. Svaret kan finnas på molekylnivå.

I en vuxen människas kropp finns omkring två kilo bakterier. De flesta är hälsosamma. Men eftersom dagens antibiotika riktas mot grundläggande mekanismer som är samma i alla bakterier, slår den ut såväl ”onda” som ”goda”.

– Jag vill förstå de mekanismer, i detalj, som gör att vi blir sjuka av vissa bakterier men inte av andra. Jag tror att det är vägen fram mot nya behandlingar och diagnostik, säger Johan Malmström, biomedicinare och forskare vid Lunds universitet.

Skillnader mellan bakterierna skulle kunna ligga till grund för läkemedel som slår ut precis rätt organismer. Det skulle minska biverkningarna, till exempel de magproblem man kan få när tarmens nyttiga bakterier dör. Men viktigast: mer specifika läkemedel skulle minska spridningen av antibiotikaresistens.

Skillnaden mellan svår och lindrig sjukdom

Johan Malmström inriktar sig på så kallade grupp A-streptokocker, GAS. De är mycket vanliga och kan ge såväl lindriga som svåra sjukdomar, från halsfluss till blodförgiftning. Ingen vet varför GAS-infektioner kan vara så olika, men förklaringen ligger någonstans i bakteriens och människans proteiner.

För att en bakterie ska kunna leva inne i kroppen måste den kunna binda till sig mänskliga proteiner. Det är ett sätt för bakterien att anpassa sig till sin värd, tränga in i olika vävnader och skydda sig mot immunförsvaret.

– Vi tar ett blodprov från en patient, eller ett skrap från halsens slemhinna. De bakterier vi hittar analyserar vi sedan med masspektrometri för att hitta så många proteiner som möjligt, säger Johan Malmström.

En masspektrometer sorterar proteinerna efter massa, så att man får en karta över vilka som finns och i hur stor mängd. Målet är att se vad som skiljer aggressiva bakterier från mindre aggressiva.

– Det låter lätt, men bland skillnaderna finns förstås också en massa ”brus” som inte är intressant. Det gäller att hitta de mekanismer som är viktiga.

Johan Malmström är övertygad om att vi behöver se exakt vilka proteiner som interagerar, och hur bindningen mellan bakterien och människans proteiner ser ut. Med den kunskapen, menar han, kan man i framtiden designa exakta läkemedel.

Först gick forskningen dåligt

Vägen till bakterieforskning var inte spikrak. Under utbildningen i biomedicin gjorde Johan Malmström exjobb på läkemedelsbolaget Astra och såg masspektrometri för första gången.

– Jag var helt fascinerad av att man kunde titta på tusen proteiner på en gång. Då måste vi ju kunna göra allting tusen gånger snabbare…? Det var helt fel tänkt, men den där idén tände något i mig.

”Att bli utsedd till Wallenberg Academy Fellow är otroligt ärofyllt. Dessutom är det kul att få bilda ett nätverk med övriga Fellows, det tror jag kommer spela stor roll för forskningssamarbeten framöver. Anslaget gör det också möjligt för mig att investera i bland annat ett nytt instrument. Den senaste teknologin är extremt kraftfull och kan bli till nytta för fler än oss.”

Han fortsatte med forskningen några år, men den gick ”jävligt dåligt”. Frågeställningarna han valt var för svåra, och tekniken inte tillräckligt bra ännu. Han bytte bana och startade företag med en kollega för att istället sälja egenutvecklade produkter, bland annat mjukvara och reagenser, till masspektrometrar. Men vid sidan av fortsatte han att forska, och framgångarna kom till slut. Han beslöt att återvända till akademin.

– Jag kände att jag ändå hade idéer kvar att testa. Tekniken utvecklas så mycket hela tiden, det uppstår nya möjligheter varje år.

Drömmen är att förändra livet

Nyligen flyttade han från avdelningen för immunteknologi till avdelningen för infektionsmedicin.

– Alla forskningsområden har en viss historia; ett eget sätt att arbeta, att bevisa saker. Mina kollegor här har arbetat 30 år inom mikrobiologi, de kan allt! Jag ville andas den luften. Jag ville träffas i kafferummet och höra hur de tänker kring sina problem.

Allra mest gillar Johan Malmström att sitta och fundera ut vilka problem som ska lösas och hur, och sedan kolla om en hypotes stämmer. Det gör den ofta inte. Då ändrar han lite i idéerna och provar igen. Varje nytt problem ger en ny fråga, och varje ny fråga kan utvecklas till en hel forskningsinriktning.

– Drömmen är att hitta ny information, något som verkligen spelar roll utanför akademin. Att få vara delaktig i en process som ändrar livet för människor. Det tror jag många här vill, men det är ju inte trivialt. För att lyckas måste man hitta något bra som man dessutom kan sälja in till läkemedelsindustrin, säger Johan Malmström.

Om du frågar en forskare vad som är svårast med jobbet, får du alltid samma svar: tiden räcker inte till. Det finns ständigt något mer som borde göras, läsas eller skrivas. Johan Malmström lägger till ytterligare en utmaning.

– Som forskare måste man vara så mångsidig. När jag jobbade i företag hade vi en person som skötte ekonomin, en som la upp strategin, en som sökte kapital… Men en forskare behöver göra alltihop samtidigt, även om man kanske inte är bra på allt. Själv är jag ambitiös och inte rädd för att misslyckas, det är ett par av mina starka sidor. Men jag är inte bra på detaljer, och att prioritera. Därför jobbar jag gärna med folk som är det.

Text Lisa Kirsebom
Bild Magnus Bergström