Wallenberg Academy Fellows

Återskapar antika kanaler i Luxor

Fanns de konstgjorda bassänger och kanaler som är avbildade i egyptiska gravar i verkligheten? Angus Graham undersöker hur egyptierna formade sin miljö. Med hjälp av geoarkeologiska och geofysiska metoder försöker han rekonstruera forntida kanalsystem i Luxor och förstå dess funktion i dåtidens samhälle och religiösa traditioner.

Inrymt i Uppsala universitets idag äldsta byggnad finns Museum Gustavianum och utställningen ”Medelhavet & Nildalen” med egyptiska fornfynd. En passande plats att fotografera Angus Graham på. Hans forskning handlar om vattenlandskapen i antika Egypten, närmare bestämt om de konstgjorda kanalsystemen och Nilens naturliga dynamik i Thiebe, dagens Luxor.

I egyptiska gravar nära Luxor finns väggteckningar med långa båtar som deltar i religiösa processioner, berättar Angus Graham. Scenerna i gravarna visar också att det framför tempel och palats fanns vattenbassänger som via kanaler förband dem med Nilen.

– Men det har aldrig utvärderats tidigare, så vi vet inte om de existerade i verkligheten eller om de bara är visioner. Det försöker jag ta reda på nu.

Kanalernas religiösa betydelse

Angus Grahams fascination för Egypten tog fart då han som ung reste runt i landet. Senare utbildade han sig till arkeolog vid University College London och disputerade i ämnet ”Hamnar och kajer i faraonernas Egypten”. År 2002 började han arbeta med det stora tempelkomplexet Karnak och 2010 utvidgades projektet till att omfatta även området på den västra sidan av Nilen.

– Det är ett område med över 20 tempel. Vårt mål är att förstå på vilken nivå egyptierna kunde förändra vattenlandskapet för sina syften samt att ta fram bilder på hur landskapet sett ut i olika tidsperioder. Det handlar också om att förstå mer om kanalernas betydelse i de religiösa festivalerna.

Luxor finns med på Unescos lista över världsarven. I forntida Egypten var området ett bördigt, rikt och föränderligt landskap till följd av Nilens årligt återkommande översvämningar. När högdammen i Assuan byggdes på 1960-talet upphörde översvämningarna.

För cirka 3-4000 år sedan var Thebe, Luxor, även ett mycket viktigt politiskt och religiöst centrum och en rad tempel byggdes för skaparguden Amon.

– Kanalerna gjorde det troligen möjligt att transportera byggnadsmaterial. Vi vet att egyptierna kunde transportera tunga block av kalk- och sandsten, men också kolosstatyer och obelisker. Om de dessutom kunde ändra Nilens flodbankar är något vi nu försöker komma underfund med.

Nya samarbeten

Hösten 2014 flyttade Angus Graham, tack vare utnämningen till Wallenberg Academy Fellow, från London till Uppsala.

– Stödet från Knut och Alice Wallenberg Stiftelse har gjort det möjligt för mig att ta vad som var ett relativt litet projekt till nästa nivå, och skapa ett partnerskap med den fantastiska kompetens som finns här på institutionen för arkeologi och antik historia.

”En spännande och fantastisk möjlighet. Det är en väldigt prestigefull utnämning. Att få en sådan långsiktig finansiering när man arbetar inom humaniora och gör mycket fältarbete är ovärderligt.”

Angus Graham vill också uttrycka sin tacksamhet för den support hans forskning i Luxor har från det egyptiska statsdepartementet för antikviteter. Projektet genomförs av ett tvärvetenskapligt och internationellt team. Utöver kollegor från Uppsala ingår forskare från flera brittiska och amerikanska universitet samt experter från bland annat British Museum och Louvren.

Borrkärnor ger information

Forskargruppen använder sig av en rad geofysiska och geoarkeologiska tekniker för att kartlägga tempelområdet. Med jordborrar tar man ut sammanhängande kärnor av sediment ur jorden. Forskarna studerar sedan sedimentets struktur, sand och lera för att bestämma hur och när det har deponerats.

– Ja, vi använder borrkärnorna för att förstå hur miljön såg ut och var Nilens flodbankar låg på den tiden. Ofta hittar vi också delar av trasigt lergods i borrkärnorna, det är väldigt viktigt för kronologin.

Det är mycket data att samla in, konstaterar Angus Graham. I kartläggningen används även ett instrument som skickar små elektriska signaler ned i jorden och mäter resistansen.

– Väldigt låg resistens talar vanligen om för oss att det är lera och silt från Nilen som har deponerats. Högre resistens kan vara relaterad till sand och kanske till innehållet av arkeologiska artefakter, som exempelvis keramikfragment. Vi har på vissa platser gått ned så långt som 32 meter.

Satellitbild gav ny ledtråd

Även gamla kartor, flyg- och satellitbilder används i arbetet. Under våren 2014 gjordes ett oväntat fynd i projektet, berättar Angus Graham och pekar på en satellitbild i sin dator.

– Under förberedelserna för ett fältarbete tittade en kollega i teamet på några nysläppta Google Earth-bilder och såg en svag avvikelse i fältens färg nära ett av de tempel vi studerar. Vi tror att det är fyllningar från en forntida kanal.

Forskarteamet åkte iväg till Egypten och testade sin hypotes. Med hjälp av jordborrningar tog de fram ett tvärsnitt av området och genom att titta på sedimentföljderna kunde de se att det rörde sig om en naturlig kanal.

– För oss är det ett väldigt intressant fynd eftersom det betyder att konstgjorda kanaler inte var nödvändiga för några av templen. När vi studerat all keramik kommer vi förhoppningsvis kunna datera när kanalen var i drift.

Text Susanne Rosén
Bild Magnus Bergström