Omistliga konstverk hotas av brister i lagen

Väggmålningar, mosaiker och installationer pryder offentliga miljöer i Sverige. Tusentals värdefulla konstverk har beställts genom åren av stat, landsting och kommuner – en spegling av Folkhemmets framväxt. Det är ett rikt kulturarv som intresserar allt fler, men det saknas effektiva lagskydd och ekonomiska bevarandeplaner, visar ny forskning.

Regnet piskar i skymningen. En svag belysning i marken lyser upp Högsbo medborgarhus vid Axel Dahlströms torg i Göteborg. Torget är en välbevarad 1950-talsmiljö, även om intrycket störs något av ölreklam från en okänsligt placerad skylt vid den lokala pizzerian.

Särskilt omtalat är det märkliga konstverk som upptar en stor del av fasaden, Marmorintarsia, av den ungerskfödde konstnären Endre Nemes. Verket består av ett sextiotal marmorsorter från olika delar av världen i vita, gula, grå, beigea, svarta och rosa nyanser, berättar Karin Hermerén, som är konservator och forskar om den offentliga konsten i Sverige.

– Det är ett unikt konstverk som har varit i kommunal ägo sedan det invigdes 1955. Tyvärr har man gjort flera okänsliga förändringar som har stympat verket. Nu skär en betongramp av nederdelen, och en parkbänk står placerad tätt intill, vänd från verket. Även rampen används ibland som en sorts bänk och det förklarar de repor som finns på verkets nedre del.

Bakgrunden till förändringarna var att torget skulle tillgänglighetsanpassas. Men en sådan anpassning kunde ha gjorts utan att förstöra det unika konstverket, menar Karin Hermerén. Förmodligen har man inte insett den kulturskatt som Marmorintarsia utgör, och ansvaret har fallit mellan stolarna. Det är dessutom olika kommunala förvaltningar som sköter byggnaden respektive torget.

– Så här ser det ut på många håll runtom i Sverige. Det är också bakgrunden till att jag vill lyfta frågan om konst i offentliga miljöer, särskilt den byggnadsanknutna konsten, som ofta saknar de möjligheter till skydd i lagen som byggnader och kyrkliga miljöer kan nå. Det finns stora brister både vad gäller kunskap och ekonomiska resurser för dessa konstverk.

Enprocentsregeln hjälpte konstnärer

Marmorväggen är ett av många exempel på konst i offentliga miljöer från 1900-talet. Sverige sticker ut vid en internationell jämförelse. Det nybildade Statens konstråd fick 1937 i uppdrag att se till att en procent av det offentligas byggkostnader skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning.

– Den så kallade enprocentsregeln fick en enorm betydelse för dåtidens konstnärer. Det var depressionstider och många var arbetslösa. Men tack vare den här satsningen kunde konsten få nytt liv, säger Karin Hermerén.

Badhus, bibliotek, domstolar, parker, skolor och den nya tunnelbanan i Stockholm är exempel på offentliga miljöer i det nya Folkhemssverige där konsten blev synlig. Även tidigare hade det funnits offentlig konst, som Molins fontän i Kungsträdgården, men den var oftast finansierad genom privata initiativ.

– Från början betraktades nog den moderna konsten som ”brukskonst”, men gradvis har vi kommit att se konstverken som ett värdefullt kulturarv i sin egen rätt och som en viktig berättelse om sin tid.

Lagskydd saknas

På senare år har det skett en förändring. Det offentliga har sålt stora delar av sitt fastighetsinnehav och bolagiserat sin verksamhet. Konstverken har därför blivit splittrade på en mängd aktörer. Särskilt hårt drabbas den byggnadsanknutna konsten, som inte går att flytta. Samtidigt saknas tydliga lagskydd för just den kategorin konstverk – lagskydd som skulle medföra krav på tillsyn och ge ekonomiska möjligheter till bevarande.

– Ofta hamnar den offentliga konsten mellan stolarna och utanför lagrummen eftersom kunskapen brister hos länsstyrelser, kommuner och museer. Plan- och bygglagen används sällan, fast den borde vara ett bra redskap. Det lagrum som skyddar den offentliga konsten är i stället upphovsrätten, som gäller till 70 år efter konstnärens död. Men det handlar om att man inte får förvanska konstverket så att konstnären kränks. Däremot kan ett konstverk helt förstöras.

Konststrid i Östersund

På 1980-talet rasade en strid om konstnären Lennart Rodhes Paket i långa banor (1952) i Östersunds posthus. Postverket hade byggt om fastigheten, och placerat en mellanvägg framför muralmålningen i glaserat tegel. Det betraktades som en skymf av många konstkännare. Hotet växte ytterligare när fastigheten såldes och skulle rivas. Men målningen packades in och en helt ny byggnad växte upp kring väggen.

– Verket har alltså överlevt, fast i ett helt nytt sammanhang. Det är ett tydligt exempel på de samhälleliga förändringar som sker. En gång i tiden trodde man att Postverket skulle finnas för evärdlig tid.

De etiska, juridiska och ekonomiska frågeställningarna kring offentlig konst är många. Nu har Karin Hermerén tilldelats en doktorandtjänst utlyst av Berit Wallenbergs Stiftelse. I doktorsavhandlingen ska hon bena ut frågeställningarna. Resultatet kan innebära en vidgning av kulturarvsbegreppet och mynna ut i handfasta råd för att bevara den offentliga konsten.

– Budskapet är ganska enkelt: konsten finns där och är bevarandevärd. Insatsen behöver inte vara så stor. Man kan utnyttja befintliga lagrum och göra bevarandeplaner. Det handlar om att värdera konstverken och prioritera vad som ska finnas kvar. Allt kan förstås inte sparas, men det måste finnas en medvetenhet om vad man sparar eller tar bort.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström

Kontverk: Skärgårdsfiskare i Göteborg av Svenrobert Lundquist.