Svensk slavhandel och diplomati i Nordafrika

Sverige har spelat en mer aktiv roll i Nordafrika än vad som hittills har varit känt. På 1700-talet var den svenska handelsflottan en av Medelhavets största, och Sverige blev inblandat i såväl slavhandeln som koloniseringen av Algeriet. Historikern Joachim Östlund har sökt fram ett unikt arkivmaterial som ger en ny bild av svensk historia.

Den politiska utvecklingen i Nordafrika är en omvälvande händelse i vår tid. Det som nu sker kan vävas samman med vad som hände flera hundra år tillbaka i tiden, då de europeiska stormakterna påbörjade koloniseringen av den nordafrikanska kusten. Även Sverige spelade en aktiv roll i Medelhavsområdet på den tiden, berättar Joachim Östlund, fil. dr. i historia vid Lunds universitet.

– Den svenska flottan var den femte största i Medelhavet vid slutet av 1700-talet och ett stort antal svenskar levde och verkade i den här miljön: sjömän, konsuler och handelsmän.

I ett forskningsprojekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond har Östlund utforskat de tidiga kontakterna mellan Sverige och Medelhavsvärlden under 1600-talet. Drivkraften var att importera billigt salt från salthamnarna i Sydeuropa. Priset blev dock högt, eftersom hundratals sjömän tillfångatogs av korsarer från Nordafrika i det pågående kaparkriget mellan Europa och de så kallade barbareskstaterna.

Svenska sjömän blev slavar

Det förekom även att svenska fartyg kapades och att svenska sjömän hölls som gisslan och såldes som slavar.

– Jag hade aldrig hört talas om att svenskar var förslavade i Nordafrika på 1600-talet, men det finns i Riksarkivet bevarade ”intervjuer” som språkforskaren och resenären Johan Gabriel Sparfwenfeldt gjorde med förslavade sjömän i Alger och Tunis.

Detta var en oväntad upptäckt, som följdes av ytterligare fynd bland dokumenten i de väldiga konsulatarkiven. Det visade sig att svenska handelsfartyg även var involverade i slavhandeln i Medelhavet under mitten av 1700-talet.

– Den transmediterrana slavhandeln har hamnat litet i skuggan av den transatlantiska. I det osmanska väldets slavhandel ingick främst husslavar, varav majoriteten var kvinnor. Dessa blev tjänare i hushåll, underhållare och konkubiner. Frankrike stod för den största andelen av frakten, följt av Sverige och skepp från Venedig, berättar Joachim Östlund.

Sverige inrättade konsulat

De nordeuropeiska länderna började inrätta konsulat i Nordafrika som ett sätt att stärka närvaron och utveckla relationerna till de lokala makthavarna. Ett syfte var att förhindra kapningar av de egna fartygen. Även Sverige inrättade konsulat i Alger, Tunis och Tripoli under första halvan av 1700-talet.

Ett projektanslag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond gör det nu möjligt för Östlund att fortsätta forskningen och kartlägga de svenska konsulernas verksamhet i Nordafrika under perioden 1770–1848. Det handlar om att undersöka de svenska konsulernas roller som mellanhänder när USA slöt fred med Alger, hur de förhöll sig till slavhandeln från Tripoli, och hur de agerade i samband med franska invasionen och koloniseringen av Alger 1830-1848.

– De svenska konsulaten har lämnat efter sig mängder av material i form av konsulernas dagböcker, rapporter och brevkorrespondens, men dessa arkiv är i det närmaste helt outforskade.

Dokument visar exempelvis att det svenska konsulatet i Alger var mycket förnämt, särskilt lantgodset utanför staden som gick under namnet ”Örnboet”, utrustat med biljardrum, salonger och en stor matsal för 30 personer. Där cirkulerade många människor och det var en mötesplats för handel och diplomati.

Färgstarka personligheter

Projektet innebär att man får lära känna konsulerna, som ofta var färgstarka personligheter. Där finns namn som George Logie, en skotsk äventyrare som eventuellt själv hade varit kapare. Logie blev svensk undersåte, utsågs till konsul i Alger och var huvudarkitekten bakom fredstraktaten med samtliga stater i Nordafrika.

Ett annat namn är Logies svärson Eric Skjöldebrand, som utvecklade goda relationer till deyen Ali Pascha, han bedrev en omfattande handel och förde en omfattande representation i Alger. Han sände även naturalier till Linné och byggde upp en exklusiv samling antika mynt.

Och Johan Fredrik Schultze, deyens krutmästare och senare svensk konsul, som bedrev krut- och vapenproduktion och skrev livfulla dagböcker. En person som Östlund planerar att skriva en biografi om inom projektet.

– Det är plågsamt att avgränsa sig, men jag står i ett hav av spännande arkivdokument och är i stort sett ensam. Men förhoppningen är att projektet ska bidra till att bygga upp ett forskarnätverk. Det behövs många fler som ägnar sig åt att studera detta okända kapitel i Sveriges historia.

Intresset är också stort i Nordafrika. I Alger har Östlund tillsammans med en grupp skandinaviska forskare, Nationalarkivet i Alger och Riksarkiven i Sverige, Danmark och Nederländerna etablerat ett arkivprojekt.

– Ambitionen är att öka kontakterna mellan forskare och arkiv. Beskrivningen av Sveriges närvaro i Nordafrika kan inte bara baseras på svenska källor.  Lika viktigt är det att internationell forskning inkluderar den svenska närvaron i regionen och även tar del av den information som svenskt källmaterial erbjuder.  Som en del av den globalhistoriska vändningen inom historievetenskapen handlar det om att inkludera fler röster och perspektiv, säger Joachim Östlund.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström