Existentiella frågor i den uppkopplade vardagen

Tabubelagda ämnen som andlighet, självmord och sorg har flyttat in på internet. Samtidigt saknas existentiella frågeställningar nästan helt inom medieforskningen. Men det ska forskare vid Stockholms universitet råda bot på i ett nytt projekt. Grundfrågan handlar om hur det är att vara människa i den digitala åldern.

Det nya forskningsprogrammet leds av Amanda Lagerkvist, docent i medie- och kommunikationsvetenskap och tidigare verksam vid Södertörns högskola. Nu har hon flyttat över till Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet med en hel rad nya forskningsidéer.

– Tidigare har medieforskningen handlat mycket om politisk kommunikation, demokratifrågor, politisk ekonomi och populärkulturen i ett cultural studies-perspektiv. Inom dessa skolbildningar finns inga andliga eller existentiella dimensioner i livet! Men vi vill ställa helt nya frågor om vad det innebär att vara människa i den digitala åldern.

Den snabba digitaliseringen av samhället har gjort att digitala plattformar är de platser dit många söker sig för att hantera sorg och traumatiska händelser. Ett uppmärksammat exempel var det tragiska mordet på en flicka i Stureby år 2009. Flickan mördades av sina jämnåriga kamrater, vilket följdes av en våg av publika sorgeyttringar online. Internet är numera den arena där inte minst många unga människor möter döden.

– Tidigare stuvades döden undan på institutioner, långt bort från vardagen och hemmet. Nu finner vi att döden återtar en plats i vardagen via de digitala rummen, säger Amanda Lagerkvist.

Den gamla byn återuppstår

Forskning från Storbritannien visar att döden har blivit en gemensam angelägenhet, från att ha varit mycket privat i protestantiska kulturer och länder. I minnes- och sorgearbetet online återuppstår den gamla byn där man sörjde tillsammans och kunde se de närmast sörjande med sorgdräkt och sorgband. De markörerna finns förstås inte kvar längre, men i stället har det utvidgade sociala nätverket blivit en del av vardagen.

¬ Det finns också minnessajter och digitala minneslundar där man kan tända ljus för den avlidne, lämna kondoleanser och dela med sig av berättelser. Även Facebookprofiler kan göras om till minnesplatser, där anhöriga och vänner kan fortsätta att dela en social gemenskap med den avlidne.

Lagerkvist håller nu på att inventera olika minnesrum på nätet och ska i nästa steg djupintervjua användare om deras förhållande till existentiella frågor.

– Två huvudstudier ska genomföras. Den ena frågeställningen handlar om hur vi minns de döda online. Jag tittar här på människors sorgearbete och minnesarbete kring nära anhöriga och vänner som har gått bort. Den andra belyser hur vi skapar ett minne av oss själva för eftervärlden genom olika tjänster och genom den personliga arkivfeber som råder idag. Samtidigt belyser projektet hur digitaliseringen i sig innebär en rad nya existentiella utmaningar. Google minns varje virtuellt steg vi tagit, och det skapar samtidigt en känsla av förlust av kontroll över våra personliga minnen. Forskningsprojektet täcker alltså flera nya empiriska fenomen. Men jag har också en vidare teoretisk ambition och vill att frågan om vad det innebär att vara människa ska hamna i centrum för medieforskningen och forskning om mänsklig kommunikation.

Fallstudier om självmord och sjukdomsbloggar

Forskningsprogrammet finansieras genom ett anslag från Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond. Dessutom har Amanda Lagerkvist utnämnts till Wallenberg Academy Fellow 2013. Storleken på finansieringen möjliggör ett ovanligt ambitiöst forskningsprogram i humanistiska sammanhang.

Två forskare har anställts och fler anställningar planeras. Michael Westerlund ska studera det kanske mest tabubelagda ämnet av alla: självmord. Han kommer att fokusera på hur människor använder internet för att hantera frågor kring självmord och hur de som drabbats av förluster minns och sörjer sina nära online.

En annan fallstudie utförs av Yvonne Andersson, som tidigare gjort en av de första studierna om bloggande kring dödlig sjukdom i Sverige. Fenomenet har exploderat på senare år, och det är särskilt unga kvinnor som bloggar om sin sjukdom. Nu tar Andersson ett bredare grepp om ämnet utifrån hälsokommunikationsforskningen.

Hopp om nationellt resurscentrum

Under det första halvåret har Amanda Lagerkvist byggt upp ett tvärvetenskapligt och tvärsektoriellt nätverk, DIGMEX, och deltagit i flera olika vetenskapliga konferenser. Hon har också etablerat ett samarbete med Sigtunastiftelsen.

– De har en väl etablerad tradition av att skapa fruktbara dialoger och möten mellan olika sektorer, och mellan forskningen, kulturen och samhället. Dessutom innebär det en stor möjlighet att få en vid spridning för resultaten från forskningsprogrammet.

På sikt är förhoppningen att lägga en grund till ett nationellt resurscentrum kring digitaliseringens existentiella dimensioner.

– Jag ser framför mig ett tvärvetenskapligt resurscentrum med en stark närvaro av medieforskare i dialog med religionsvetare och andra, för att ta oss an en av vår tids stora existentiella utmaningar. Digitaliseringen som vi befinner oss mitt uppe i rymmer otroligt många frågor och påverkar våra liv, våra minnen och våra identiteter.

Text Nils Johan Tjärnlund
Bild Magnus Bergström